Här sitter jag i en av göteborgs finaste lägenheter. Här har jag och min älskade bott i snart fyra år, vi ÄR den här lägenheten. Våra saker har liksom smält samman med platsen, med väggar och golv. Men fyra år är en lång tid för mig att bo på ett och samma ställe. Om man tar alla platser som jag har bott på under mitt liv och gämför detta med min ålder ser man snart att jag har flyttat i genomsnitt varannat år.
Nu bär det iallafall av snart, vi ska flytta till Sundsvall. Det är enormt spännande att byta hem, att flytta och få nya vyer, nya promenadstråk. Dom första veckorna på en ny plats är bäst. Det är då man kommer iordning, man hittar butiker, caféer och restauranger. Själva utforskandet av staden är ett enormt nöje, efter något år har man ju faktiskt sett det mesta i sin stad om man är det minsta nyfiken. För mig är det obegripligt med människor som bor hela sina liv i sin hemstad, där dom föddes och gick i skolan, jag är av en helt annan sort.
Det roliga med den här flytten är att farbror arbetsförmedlingen betalar för den. Tack vare att jag varit arbetssökande tillräckligt länge och att jag får en anställning på minst ett halvår så fixar AMV flyttfirma. Vi ska bara skruva ned saker från väggarna och plocka isär lite möbler, resten sköter flyttfirman. Dom kommer hit i slutet av månaden (när vet vi inte än) och packar ned allt, bär ned allt för trapporna, kör iväg det hela till Sundsvall och där packar dom upp allt igen. Helt otroligt konstigt, men bra. Så tack farbror staten för det... jag lovar att betala mycket skatt som tack!
Men inget regn i världen kan förstöra den här sommaren jag har det så bra ändå. Det kan få regna katter, småspik och elefanter om det så vill. Jag kan sitta inne och läsa böcker och mysa framför brasan med Josefina. När det regnar kan man ordna i skåp och möblera om så att det blir bra. Men blir det bättre väder så ska jag fälla träd, måla om småstugorna och underhålla stället. Ja hur det än blir så blir det en bra sommar tror jag, fullt med fix och sköna stunder.
Vi fick utstå en del blickar eftersom vi inte känner särskilt många och att vi tidigare aldrig varit på ett årsmöte men utöver det så gick det hela smärtfritt. Det var rätt kul att se vad det är för folk som bor längs vägen. Jag är ju inte av den typen som stannar och pratar med folk. Jag trivs med att bo i änden på vägen utan en massa grannar som vill ha kaffe och samtal om vädret. Nu vet dom hur vi ser ut och det kanske slutar med att vi måste stanna och snacka med dom när vi promenerar förbi. Jaja, det överlever vi nog.
Det är som om naturen, huset och vattnet är en del av mig. Annemo är den enda plats som jag återkommer ofta till i mina drömmar, jag tror att huset och platsen är en symbol för mig själv. Det ska bli så skönt att komma dit.
Själv ser jag fram emot att komma ut på Annemo. Jag vill måla hus, gräva, bygga och fixa med sommarstugan. Nej jag har inget Kirschen-Timell-komplex, jag har länge gillat fix. När jag var liten tycker jag det var mest jobbigt. Det var alltid något nytt som skulle byggas om, något dass som skulle flyttas eller träd som skulle fällas. När man är liten får man ju inte göra något av det roliga dvs planera, använda yxan, motorsågen och hammaren. Istället får man stå där och se på, kanske hålla en planka eller släpa ris... och hur kul är det?
Men det är ändå ett meck att traska ned för tre trappor, ned i källaren för att bli ren. Ett I-landsproblem javisst men det ska ändå bli skönt att när som helst, utan större besvär tvaga sin lekamen.
- HALLÅ, DET ÄR PAPPA, det är bäst att ta i så att det hörs över alla tarmrörelser och genom hud andra organ. Jag har inte fått något svar, hoppas jag inte skrämmer den. Jag sjunger och berättar sagor också, enda problemet är att Josefina skrattar så mycket då att jag är rädd att Knyttet inte hör allt. Men det h*n missat får jag repitera när h*n kommer ut.